I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?