Det har alltid fascinerat mig  vad som kan hända när man inte är med och ser… Den  instruktion jag fick för detta foto var ”stå bara här och titta på mig”. Sedan märkte jag hur alla bakom mig flyttade hit och dit och grejade med något… Först var det lite si och så med resultatet… Men, sedan fick de till det! 

Det blir ju helt uppenbart att åldern på eleverna är fullständigt ointressant när det kommer till bus!

I mitt fall så är det nog så att jag får skylla mig själv om de busar med mig, för jag busar väldigt ofta med dem. Med humor blir livet mycket roligare och om man ska lära sig ett nytt språk, så hjälper det med humor. Förra veckan hade jag gett eleverna i läxa att plugga hemma på tio olika dialoger. Igår på vår avslutning, så var det några av dem som på skoj föll in i de där dialogerna med varandra och medvetet raljerade de med hur jag brukar låta när jag läser före… Sådant skoj ÄLSKAR jag!

I höstas när jag var i USA, så var jag ganska mycket i det klassrum där läraren som var min värdinna jobbade. De elever som hade det klassrummet som hemklassrum återkom ofta dit för att småprata med mig ibland. Inför den dag då jag och C skulle åka till Atlantic City, så hade vi en genomgång med hennes vikarie om vad som skulle göras i klassen medan hon var borta. Nästa morgon när vi kom till klassrummet, så hade vikarien gjort allt på listan, men han hade också låtit eleverna skriva på en white board. Där hade de samlat ihop ”citat” som C brukade yttra.

Alla elever som suttit i ett klassrum dag efter dag (i vissa fall år efter år…), lär känna sina lärare på ett sätt som inte alltid är till lärarens fördel. Under min egen skoltid hade jag t ex en lärare som hade en nyckelknippa i ena handen. Han slamrade med den där när han gick runt i klassrummets främre del, men när han kom till sin slutsats i ett resonemang, så lät han handen omsluta nyckelknippan, så att slamret slutade abrupt. Jag minns att jag många gånger undrade om han hade tänkt ut att vi skulle sitta som trollbundna av nyckelknippan, för han måste ju ha förstått att risken var stor att vi skulle ha bättre koll på den än på vad han faktiskt sa i ämnet! En annan lärare började alla sina yttranden med ett långdraget och ganska basigt ööööööÖÖÖÖÖÖÖÖ, som sjöng uppåt rent melodiskt mot slutet, vilket vi också lärde oss att härma på rasterna förstås…

För egen del är jag säkert också en sådan lärare som man snabbt kollar in och kan härma lätt, men då bjuder jag på det. Mina barn brukar störa sig på att jag ibland gör några pinsamma dansrörelser och varje gång det händer hemma, så brukar de utbrista;

GÖR du så där i ditt KLASSRUM också???? Stackars dina elever!!!! Det är SÅÅÅÅ pinsamt!!!

Självklart gör jag ju de larviga dansstegen i klassrummet… Det är ibland nödvändigt att ta till extraordinära metoder för att få med en klass i ett resonemang… Sjunga, dansa, eller ta i från tårna och SKRIKA om man vill illustrera något, fungerar bra. Det gör även ”kasta penna” eller ”slänga bok”, så länge man inte träffar huvudet på någon elev, förstås…

I talad svenska säger jag alltför många ”liksom”. Det blir liksom så att jag liksom stoppar in ett liksom där det liksom passar att man säger liksom, liksom. Självklart är det störande för lyssnaren, men det är också svårt att träna bort. Jag känner till att jag överanvänder liksom. Men det som hände i NJ är något som jag då, vid det tillfället faktiskt inte kände till om mig själv.

Tydligen är det så att jag både på svenska och när jag pratar engelska, säger ”lalalalaLA” för att uttrycka att något ”fortsätter” på samma sätt. Man skulle kunna använda uttryck som ”och så vidare” eller ”etcetera” eller kanske säga det mer vedertagna ”bla bla bla” på svenska eller ”ladida” på engelska, men jag säger alltså ”lalalalaLA” i dessa situationer… Eleverna hade snappat upp det och valt att citera mig på det sättet. Nu är det så med mig, att jag i likhet med väldigt många av mina medmänniskor är medveten om en del saker som jag gör, medan annat är sådant som andra märker men inte jag själv. Har man läst lite psykologi, så kommer man säkert ihåg Johari fönster, en psykologisk modell som handlar om hur vi kommunicerar, människor emellan. Vill du uppdatera dig eller förstå principen på djupet, kan du t ex börja med att läsa länken i min källhänvisning (1). I en starkt förenklad version kan man säga att Johari fönster har följande innehåll:

Åter till klassrummet i NJ, USA. Vi stod alltså dagen efter resan till AC framför den där tavlan där eleverna hade klottrat alla sina citat. Mitt ibland citat som C var bekant med och kunde både fnissa åt och härleda till sina arbetskamrater på skolan, fanns alltså en för henne obekant liten utsaga: ”lalalalaLA”

Jag tittade på alla de klottrade anteckningarna, precis så som C gjorde. Plötsligt började hon skratta och pekade på just ”lalalalaLA” och sa, ”It’s YOU, Åsa!” Jag var fortfarande inte alls med på noterna. Hon förklarade att hon hade noterat att jag brukade säga så när jag berättade olika saker. Ändå trillade inte poletten ner. Vadå ”lalalalaLA”???? undrade jag. Hon blev tvungen att berätta en låtsasanekdot och slänga på ett ”lalalalaLA” i slutet, för att jag skulle känna igen mig och inse att jag faktiskt brukade säga så. För dem av er som känner mig personligen, så tänker ni kanske nu:

”Men?! Hur kan det vara möjligt att hon inte själv har märkt det???”

Ja… Det kan man ju undra, men jag tror för min del att joharis fönster kan svara på frågan och att teorin bakom kan äga sin riktighet rent allmänt, även om det rör sig om en teori… Åtminstone för min egen del är det så att vissa saker som jag inte själv har märkt, får jag mig skrivet på näsan av andra som har lagt märke till dem. Tur att man har vänner som påpekar ens tillkortakommanden! Slutligen, på samma tema, ett litet boktips! Britt-Marie, ni vet grannen som gjorde livet till en pina för flickan i boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har nu fått en helt egen bok… och vilken bok det är! Jag är så tacksam över att inte jobba på Arbetsförmedlingen där Britt-Marie är och söker jobb! Hon är verkligen OTROLIGT omedveten om hur omgivningen känner när hon kommenterar dem i alla lägen. Men KUL är det! Boken heter ”Britt-Marie var här” och är skriven av Fredrik Backman. Vad han själv skriver om den kan du läsa här:

Reklam om en bok. Nu igen.

Hur pinsam man är, eller hur mycket man själv vet om hur man uppfattas av andra är spännande, men också ganska läskigt. Jag hade en klok rektor på en skola där jag jobbade tidigare. Jag hade gjort något som var lite av karaktären ”Jantelagsvarning” och gick till rektorn för att berätta att jag oroade mig för hur andra på skolan skulle tänka om detta. Han svarade: Vet du, Åsa? Om jag skulle gå omkring och oroa mig för vad folk tyckte bakom ryggen på mig, så skulle jag inte göra annat. Försök att fokusera på det som du tycker är rätt och riktigt.

Jag tycker fortfarande att hans inställning till livet är klok. Mycket klok! Därför tänker jag fortsätta tänka att jag inte måste vända mig om och tjuvkika när någon har något för sig bakom ryggen på mig. För tänk om det enbart rör sig om lite bus, som eleverna gjorde igår…? Det måste man bjuda på, tycker jag!

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster