De få dagar då inget särskilt finns på agendan brukar jag njuta av ljudböcker. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar, men en ljudbok är en fantastisk avkoppling. Just den här dagen lyssnar jag på #En biodlares död, en originell bok av #Lars Gustafsson. Den handlar om en man som drabbats av cancer, men som av någon outgrundlig anledning bränner brevet med beskedet om hur illa det är och sedan använder tiden till att hantera det faktum att han inte riktigt vet om han är obotligt sjuk och på väg att dö eller om det skulle kunna finnas en strimma av hopp, om han bara hade läst vad som stod i det där brevet. Som i andra böcker av Gustafsson som jag har läst, #Berättelser om lyckliga människor och #Historien med hunden, lyckas han med konststycket att leda in mig som läser boken i ett inre samtal med mig själv…

De tre omnämnda böckerna har det gemensamt att de tar upp existentiella frågor som till exempel vad en människa egentligen är för något… och vem är jag i förhållande till bilden av ”människan” i så fall? Vad händer när man dör?

Mest omtumlande för mig är samtalet som biodlaren för med sig själv på temat #smärta. Vad är egentligen smärta? Och hur ska man definiera paradiset? Biodlaren menar att om smärtan upphör, så känns det ju som om man är i paradiset. I så fall är det rimligt att anta att det går omkring människor här mitt ibland oss, som är i paradiset, eftersom deras smärta har upphört. De går här sida vid sida med oss andra, utan att vi ens märker det eller vet om det! Paradiset pågår här och definitionen på paradiset är den uteblivna smärtan eller den smärta som icke längre känns, icke längre är. Samma insikt har från och till drabbat mig i mitt liv .

När en långvarig smärta har upphört så är det inte alltid jag har märkt det just i den stunden, utan i stället har jag förundrats över att något har förändrats, men vad kan det vara? När insikten om att smärtan är borta slår mig, så är det med samma kraft som när biodlaren gör den reflektionen. Tänk! Smärtan har lämnat mig! Vilken fantastisk dag! Smärtan är borta! 🙂

Det gradvisa fjärmandet från det vedertaget mänskliga som biodlaren dras in i, eller den långsamma förändringen av ”jaget” i ”Historien med hunden” gör böckerna spännande på ett alldeles unikt sätt. Att litterärt skildra en människas (bokens huvudkaraktärs) förändring är svårt och för mig som läser är det ett av de kännetecken jag själv har på om boken i fråga känns läsvärd eller inte. Jag lockas av den där långsamma förändringen som författaren åstadkommer genom att sakta lägga till subtila detaljer till den personlighet vi känner ifrån början av skildringen. En liten förändring och så en till och en till… En från början alldeles vanlig person kan i slutändan vara en fullständigt galen människa eller på annat sätt avvikande från det vi brukar kalla normalt.

När Gustafsson i sin ”Historien med hunden” inleder hela berättelsen med att ”jaget” ringer till polisen och erkänner ett mord, så har jag redan intresset uppe, men vem är denna ”jag”? Genom möten med andra blir ”jaget” successivt avtäckt och beskrivet, både genom det som andra karaktärer säger eller menar, men också var ”jaget” själv yttrar i sin interaktion med andra. Min bild av personen förändras i takt med att läsningen fortskrider och innan jag vet ordet av har jag plötsligt en annan insikt om karaktären, har kanske bytt fot i min förut så självsäkra åsikt om hur denna person ÄR. Att få till det hos mig, läsaren, är skickligt och att lyckas med det på ett så subtilt sätt är beundransvärt. Därför läser jag gärna böcker av Lars Gustafsson. En längre utvikning om Guds existens ramar in den långsamt döende biodlarens funderingar om vanliga företeelser. På så sätt får En biodlares död en extra dimension med frågor om livets ständigt återkommande gåtor, men i förpackningen av vardagens vanlighet, så att man förleds att tro att det handlar om helt vanliga personer, med helt vanliga liv… Fantastiskt!