#pappersbok | From a teacher's point of view, some is old and some is new!

I den bästa av världar skulle jag nog ägna många timmar per dag åt att läsa…och då menar jag läsa med ögonen, i en pappersbok… Men i brist på bröd äter man limpa, eller hur?

Idag kombinerade jag två saker jag trivs med, nämligen att åka skidor och att lyssna på ljudbok.. Ibland när jag pratar med vänner om ljudbokens vara eller icke vara, så får jag kommentarer som att man tappar tråden eller att det är svårt att koncentrera sig på boken när man lyssnar. Det kan ju hända att det är en träningssak och i så fall kan jag för en gångs skull hävda att jag är ”vältränad” för jag ser i princip enbart fördelar med ljuböcker. Om jag ska smyga in en försiktig nackdel så skulle det i så fall vara det yttersta fåtal böcker som är inlästa av någon som inte riktigt klarar av att läsa högt med inlevelse och korrekt intonation. Det irriterar mig… men när jag råkar ut för en sådan inläsare, brukar jag fundera på om jag anser att BOKEN ändå är läsvärd. Är den det, så stänger jag av ljudboken och byter till en annan titel och så lägger jag den avslutade boken på minnet för att kunna köpa eller låna den på biblioteket för senare läsning av pappersversionen.

Om man är inbiten ljudbokslyssnare, så blir man tvungen att lägga sig till med ett nytt ord i svenskan, nämligen pappersbok. För den som aldrig lyssnar på ljudbok är ordet pappersbok överflödigt, medan ljudbokslyssnaren kanske kan behöva förtydliga om man läst eller lyssnat, speciellt i de fall där inläsaren i hög grad bidragit till den fantastiska upplevelsen, så som när man lyssnar till Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf eller när man lyssnar på Björn Granaths inläsning av Dehlis vackraste händer av Michael Bergstrand, där Granath så oerhört humoristiskt dramatiserar Yogis roll…

När man lyssnar på utländska ljudböcker är det relativt vanligt att det är en hel grupp skådespelare som läst in boken. Så är det med den bok jag just nu lyssnar på, The Sacrifice av Joyce Carol Oates. Det är en fiktiv berättelse, men ändå är den baserad på en verklig händelse i New Jersey 1987, då en ung svart flicka blev brutalt våldtagen av en grupp vita män, däribland uniformerade poliser. För mig som lyssnar på ljudboken får jag så mycket mer än bara den text jag själv skulle ha läst… Joyce Carol Oates har tillskrivit offret för våldtäkten och hennes familj och nära vänner African-American Vernacular English, som är en varietet av engelska som skiljer sig mycket ifrån amerikansk standardengelska. För mig som språklärare är det spännande att lyssna på dramatiseringen också av det skälet.

Ljudböcker är inte sällan inlästa av personer som har god kännedom om den kultur som boken skildrar och uttalet av platsers namn och andra språkliga detaljer levandegörs i hög grad med hjälp av de skickliga inläsarna. Det tänkte jag på när jag lyssnade nyligen på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel. Odile Nunes inläsning bidrar verkligen till min upplevelse av boken! Ferrante har jag också läst med ögonen. Då jag hade bråttom och ville läsa innan den kom ut på svenska, kastade jag mig över den engelskspråkiga versionen. Jag ser fördelar med att varva pappersboksläsningen med ljudbokslyssnandet… En sådan är att man kan förena nytta med nöje, så som när jag ska diska eller tvätta eller dammsuga. Det blir så mycket roligare i sällskap av en ljudbok… Men när jag är ensam och huset är tyst och jag själv kan välja, då blir det ändå en pappersbok, som t ex denna gång då det var Mankell som gällde…

Varje år skapas med hjälp av Språkrådet en nyordslista där nya ord i svenskan kan hittas. Samtidigt finns ständigt ett aktivt arbete med att plocka bort icke frekventa ord. Det måste vara alldeles underbart att ha deras jobb!! Tänk att få grotta ner sig i vilka ord som verkligen är nya och vilka som har funnits ett tag, men just du har kanske inte hört dem eller använt dem…

Språkrådets hemsida

I en artikel i Dagens Nyheter finns en sammanställning över nyheterna:

Nyord 2015

När jag läser igenom listan av ord är det som att göra en tidsresa genom de nymodigheter vi fick oss presenterade genom media under år 2015. Där finns ord som dumpstra, groupie och avinvestera, som i och för sig är ord i tiden… Dumpstra kom med som ett viktigt ord ”mellan raderna” i en text som elever läste för nationella prov i svenska t ex. När man dumpstrar så letar man efter användbara varor, t ex mat bland det som andra har slängt, dump (avfall). En hel kultur runt detta har växt fram främst i storstäder där det finns större möjligheter att hitta containers med matavfall t ex vid restauranger och matvaruaffärer.

Groupie är en företeelse som har bytt konnotation. För en person i min ålder kopplas ordet till en människa som är ett stort fan av en musikgrupp och följer gruppen på deras turnéer och hänger med dem back stage. Den nya betydelsen kan nu i stället kopplas samman med ”att ta en selfie”, dvs att fotografera sig själv med sin mobilkamera, där en groupie alltså betyder att man fotograferar sig själv tillsammans med en grupp av andra människor.

Den som avinvesterar gör sig av med något som tidigare upplevts som en investering, men nu av etiska skäl inte längre har samma positiva koppling. Jag hade till exempel sålt min päls om jag hade haft någon…

Bland orden som så bekvämt finns listade i DN-artikeln fastnar jag vid plattfilm, nyhetsundvikare och youtuber. För mig är dessa tre ord verkligen intressanta. Plattfilm är alltså den film vi var vana vid långt innan det fanns alternativ som 3D, streamad film etc. Jag vill koppla detta med hur jag nuförtiden gärna lyssnar på ljudböcker medan jag jobbar eller städar. När jag sedan ska förklara för någon vän om boken i fråga, så brukar jag säga att jag har lyssnat, inte läst…för jag HAR ju de facto lyssnat. Om jag vill förtydliga säger jag att det alltså inte var en ”pappersbok”. Jag menar att ordet pappersbok och ordet plattfilm spelar i samma division. Det handlar om något som vi är vana vid och vet vad det innebär redan från början, men som fått nytt namn för att vi på ett övertydligt vis vill skilja det ifrån det där nya…

En youtuber är en person som spelar in filmer och lägger upp dem på youtube, har jag fått lära mig av mina barn… 🙂

Men det som är betydligt mer intressant än detta vad det är för något, är hur stor makt de har i mina barns liv! En youtuber kan säga ”den här mascaran är den bästa på marknaden” och sedan är min dotter helt ointresserad av alla andra typer av mascaror. Varför? Jo, för det har denna youtuber sagt. Om jag då dristar mig till att inflika att det kan finnas andra källor som har en annan synpunkt, så får jag svaret att youtubern som hon hänvisar till faktiskt har tusentals följare. Det i sin tur innebär mellan raderna att så många följare kan ju inte ha fel… Kanske kommer väldigt många människor, inte alls enbart ungdomar, att på sikt vara aktiva nyhetsundvikare, ännu ett nyord från 2015? Att vara nyhetsundvikare betyder att man aktivt styr bort ifrån det vi kallar nyheter och i stället surfar runt bland helt annat utbud, t ex sändningar från youtubers eller artistfansajter etc.

Min generation kan vara den sista som följer nyheterna, intresserar sig för världshändelser av typen jordbävning i Nepal eller tågkaos i Berlin, medan nästa generation oroar sig för helt andra saker. Eller så är det så att jag drabbats av faktaresistens nu… 🙂

Det skulle i så fall enligt nyordlistan innebära att jag inte låter mig påverkas av de faktauppgifter som inte är i linje med mina egna…

Apropå världshändelser så kan man bland nyorden hitta EU-migrant och transitflykting, vilket ändå visar att nyhetsflödet fortfarande är en stor påverkansfaktor för hur våra nya ord kommer till. För den händelse att det inte redan finns i någon ordbok, så vill jag inför bokslutet om nyorden 2016 föreslå ordet pappersbok. Det tycker jag är ett mycket nödvändigt ord i svenska språket. För om det ordet inte finns, så finns kanske snart inte ens dess motsvarighet… Tänk den dagen då alla pappersböcker är borta ur ens liv! 😦