//
2003 fick journalisten och författaren Per Brinkemo i uppdrag att göra ett reportage om en ung somalisk pojke, Ahmed, som skickats tillbaka till Somalia av sina egna föräldrar, lämnats där ensam utan pass och pengar. Författarens intresse för den somaliska diasporan väcktes genom Ahmeds öde och pojken togs emot som en familjemedlem i Brinkemos egen familj. Boken ger läsaren en god inblick i det intressanta gränsland man befinner sig i om man är mellan den svenska och den somaliska kulturen. En beskrivning av det somaliska samhället i ett historiskt perspektiv ger läsaren en bakgrund till varför så många somalier har lämnat sitt hemland. Vidare förklaras klansystemet och sedvänjor som är viktiga för att bättre förstå klankulturer i allmänhet och den somaliska kulturen i synnerhet. Boken innehåller en uppslagsdel med historiska data och en lista över rekommenderad litteratur. Dessutom väljer Brinkemo att jämföra det nutida Sverige med hur Sverige såg ut för ungefär hundra år sedan. Den skillnad som råder mellan dåtidens Sverige och nutiden, påminner starkt om den kontrast som finns mellan det nutida Somalia och Sverige.
Extra tydligt är exemplet med Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina som utvandrade från Småland. Brinkemo leker med tanken att Kristina skulle komma från dåtidens Småland till nutidens Sverige. Skulle då inte Kristina framstå som en person som i väldigt hög grad påminner om en somalisk kvinna som kommer nu? menar Brinkemo. För att förklara hur Ahmeds föräldrar kan ha tänkt då de skickade sonen till hemlandet, blir det nödvändigt att klarlägga hur familjebegreppet och klansystemet skiljer sig från det svenska samhällets individperspektiv där staten ses som en garant för varje individs rättigheter. Hur tänker man om man är en del av klansystemet? Boken svarar på den frågan. För en somalier är klanen viktig i många angelägenheter där Sveriges motsvarighet är en myndighet på lokal, regional eller nationell nivå. Dessutom drar Brinkemo en parallell till den svenske poeten Dan Andersson, vars far skickade honom på egen hand till Amerika för att rekognosera inför en eventuell emigration.
Brinkemo hävdar att svenska myndigheter inte lyckats med att utgöra den bro mellan den somaliska kulturen och den svenska, som den nyanlända behöver. I stället är det mycket som leder till missförstånd och desinformation, bland annat för att vår skriftspråkskultur så tydligt fokuserar på meddelanden, anslag och information i skrift. Somalier kommunicerar traditionellt i första hand via talspråk. Skriftspråkskulturen kan även sätta käppar i hjulet för den som kan något och är intresserad av att jobba med det i det nya landet. Detta exemplifierar Brinkemo bland annat med en berättelse om Khadra, som vill öppna restaurang, men får problem med den svenska byråkratin. Hon är duktig på att laga mat, men inte lika duktig på att läsa omfattande avtalstext. De många regler och lagar som styr t ex eget företagande hindrar ofta invandrare från att ta sig in på arbetsmarknaden. I vissa andra länder har man lyckats bättre med att få in invandrare på arbetsmarknaden. Ett av skälen till det kan vara att regelverket inte är lika omfattande och strängt, menar Brinkemo. Han beskriver vidare så kallade Community Centers, som bland annat finns i USA och Kanada och drivs av medborgarna själva. Där kan de som varit ett tag i landet, hjälpa nyanlända landsmän tillrätta i stället för att staten har huvudansvaret.
Klanen är viktig vid beslut i ekonomiska frågor, familjeärenden eller för synen på kärlek och giftermål. Om man möter Sverige med uppfattningen att familjen och klanen har sista ordet i alla viktiga frågor i livet, kan det bli svårt att förstå det svenska systemet. Kan till exempel verkligen staten få omhänderta barn? Borde inte föräldrar bestämma själva över sina egna barn? Brinkemo ger exempel på hur somaliska familjer resonerat och visar att glappet mellan synsätten ibland kan handla om okunskap eller brist på information, både från den somaliska familjen och från ansvarig svensk myndighet. För många somalier i Sverige blir just relationen till familjen och klanen viktigare när de lever i sitt nya hemland, medan den för andra tappar i betydelse medan man frågar sig om man ska anpassa sig till det svenska samhället eller om man ska man behålla sin somaliska tradition. Det typiskt svenska jämförs i flera fall alltså med det typiskt somaliska och här finns t ex det kontroversiella ämnet hederskultur, där Brinkemo försöker ge en bakgrund till begreppet samt hur det ter sig just i en somalisk kontext. Författarens fokus på att vi ska förstå hederskulturen tar udden av det avstånd man rimligtvis tydligt bör ta ifrån könsstympning. Eftersom jag i mitt arbete träffat somaliska kvinnor som berättat om kvinnlig omskärelse, smärtsamma menstruationer och lidande runt graviditeter och förlossningar, så är det för mig en självklarhet att ta tydligt avstånd ifrån den delen av den somaliska traditionen, oavsett hur väl rotad den sedvänjan är. För detta får jag stöd av flera av mina kvinnliga elever som undrar om inte det svenska samhället tydligare kan hjälpa till för att förändra synsättet i denna fråga.
Brinkemo beskriver hur han inledningsvis kände att han visste alldeles för lite om den somaliska kulturen och att han även upptäckte att det var något han hade gemensamt med övriga svenskar han arbetade med. Även om Brinkemo själv kallar boken för en reportagebok, så kan man exakt lika gärna benämna den ”handbok”, eftersom den utgör en alldeles utmärkt bro mellan den svenska kulturen och den somaliska. För mig som lärare gav den svar på många frågor, som är viktiga att fördjupa sig i om man arbetar med somalier. Både likheter och skillnader presenteras, för att tydliggöra det gränsland som finns mellan de båda kulturerna. Den bro som Brinkemo därmed bjuder oss på, är viktig och leder till en snabbare integrering av den somaliska gruppen, tror jag. I skolans värld har jag stött på den talspråkskultur som Brinkemo så tydligt belyser. Många av mina somaliska elever är utmärkta berättare men i skrift är det långt kvar för många av dem. Man kan säkert förklara det dels med kortvarig eller bristfällig skolgång i samband med inbördeskriget i vissa fall, men en del av detta tillskriver jag skillnaden mellan talspråks- och skriftspråkskulturen.
Tjänstemän inom olika svenska myndigheter visar enligt Brinkemo ofta upp en omfattande okunskap om somalisk kultur och även en ovilja att se individens möjligheter. Brinkemo efterlyser ett mer målgruppsorienterat bemötande av nyanlända och menar att det ofta är välplanerat på ytan i kontakten mellan somalier och de svenska myndigheterna, t ex genom att man anlitar en tolk för att säkerställa att informationen når fram. För att vara rationell har man ibland sammankallat representanter för flera olika myndigheter, som gemensamt ska informera den aktuella somaliska gruppen. Vad man inte reflekterat över är att tolken behöver göra en så kallad kulturell tolkning och FÖRKLARA vad arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller andra myndigheter har för funktion eftersom det inte finns något motsvarande ord i somaliskan. Den TID som krävs för att göra denna förklaring, ges inte alltid.
Genom Community Centers tror Brinkemo att somalierna själva skulle kunna få tillbaka lite av sin kulturella stolthet och uppleva en större meningsfullhet i vardagen, genom att redan etablerade somalier får introducera nyanlända i stället för att detta sker i statens regi. Det är en intressant idé som i så fall kräver att fler aktörer arbetar för att detta ska bli verklighet. Jag tror dessutom att denna idé borde kunna appliceras på fler målgrupper än den somaliska. Alla som arbetar inom offentlig förvaltning och kommer i kontakt med somalier borde läsa ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo. Den ger den input man behöver för att agera mer målgruppsorienterat. Man kan se boken som en smart genväg. Självklart kan man lära sig det som står i boken på samma omvägar som Brinkemo själv gjort, genom att vara nyfiken och frågvis, intresserad och målmedveten. Men varför uppfinna hjulet? Nu finns en bra bok i detta ämne! Läs boken!

(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});