mars 11, 2016 av asaole

Tvåhundratrettionionde åseriet- När lagen om alltings jävlighet tittar förbi

Inte är det såååååååå farligt, det jag ska skriva om nu, men när det händer, så känns det absolut så… Tänk dig att du har en planering klar och vet precis vad dagens lektioner ska innehålla. Du har plockat fram allt du behöver, är ute i god tid, känner dessutom att du har sovit gott i natt och att allt är ganska bra… Men så händer något… Lite på samma sätt som det kan vara i en dröm om natten. Man kommer inte riktigt fram till målet…

En dag hade jag planerat att jag och eleverna skulle se en film tillsammans. Jag ville kunna skriva anteckningar till filmen medan den rullade. Därför kunde jag inte använda min egen dator som DVD-spelare vid detta tillfälle. I stället planerade jag att låna min väninnas, eftersom jag hade gjort det förut. När jag kom till jobbet hade väninnan inte kommit ännu, så det första jag gjorde var att ÄNDÅ ta hennes dator, i hopp om att kunna förklara för henne senare och få hennes godkännande i efterhand. Väl inne i klassrummet hade jag inga problem med att ansluta alla övriga tillbehör, utan kopplade samman den gamla lånedatorn med klassrummets väggfasta högtalare och den takplacerade projektorn. Jag drog ner filmduken och gick för att hämta övrigt som jag behövde för lektionen. Saker kom emellan, så att jag tyvärr anlände försenad till klassrummet för min egen lektion, men eleverna var vid gott mod och redo för att se filmen… Nja, kanske inte alla…? En av eleverna såg ytterst avvaktande ut, liksom inte med på noterna. Då kom jag ihåg att hon ju skulle skriva en text som hon hade missat tidigare, för att hon var frånvarande vid ordinarie skrivtillfälle. Jag tog med mig eleven till ett grupprum och instruerade henne för skrivuppgiften, återvände sedan till klassrummet för filmvisningen… Trots mörkläggningsgardiner i den främre delen av klassrummet var filmduken väldigt ljus… Det var svårt att se helt enkelt… Den första vårsolen speglade sig hurtigt i fönsterrutorna på andra sidan gatan och jag tyckte att det var förargligt att det skulle bli så svårt att se vad som hände på filmen. Nåväl… Man får bita ihop… Jag placerade mig längst bak i klassrummet och drog igång min egen dator, öppnade ett dokument och började skapa en tabell, som jag tänkte fylla i med uppgifter om likheter och skillnader mellan boken och filmen…

Plötsligt frös bilden…

Plan B…

-OK, då måste vi gå ut i det andra rummet och se vidare på filmen DÄR, hörrni, sa jag.

En elev invände med rätta att därute är det ju en mycket mindre bild, inte alls som när man är på bio…

– Nej, jag vet…tänkte jag.

Sagt och gjort. Vi flyttade ut till det yttre rummet, jag drog igång filmen igen och hoppade fram till scenen före det ställe där filmen hade fryst. Då ser jag hur en av eleverna ser väldigt frågande ut och tittar på mig.

-Är det något fel? undrade jag.

– Är det här verkligen den där filmen som man ska se före uppgift 4? undrar eleven.

DÅ först kommer jag ihåg att just denna elev är kallad hit till skolan av mig idag för att se en annan film än den som vi har flyttat oss ut till det yttre rummet för att se… Jag skyndar mig att ursäkta mig och förklara för eleven att jag måste gå till mitt arbetsrum för att hämta den rätta filmen, men att han kan passa på att se en liten stund på den här filmen, medan han väntar. I arbetsrummet stöter jag samman med min kollega och kan passa på att i efterhand upplysa henne om/fråga om det var OK att jag har tagit hennes dator… Lyckligtvis var det det.

Väl tillbaka igen, så tar jag med mig eleven tillbaka in i klassrummet igen. Jag håller tummarna för att den urgamla datorn ska fungera med den här filmen, även om det jävlades nyss när jag skulle spela upp den andra filmen. Allting verkar fungera och jag ger instruktioner om filmen och även om den uppgift eleven nu har fått av mig på ett separat papper. Filmen kan börja… Den här filmen är kortare än den andra… Han kommer att bli klar före, tänker jag…

I bakhuvudet har jag hela tiden att min uppgift under filmvisningen ju var att jag skulle anteckna likheter och skillnader mellan boken som eleverna redan har läst och filmen som vi nu ser, allt för att hjälpa dem att ha en grund att stå på när de senare ska skriva sin text om både bok och film… Nu har jag blivit allvarligt sinkad i detta arbete och jag har säkert missat en hel del detaljer som jag borde ha fått med i min jämförelse. Jag skyndar mig ut med datorn och sätter mig ner för att anteckna. Det går bra ett tag, ända till hon som har skrivit sin uppgift blivit klar med det, för då tappar jag ju fokus från filmen igen. Vi pratar lite, hon och jag, om att hon ju också måste hinna med att se den här filmen som de andra i gruppen ser nu. Hon säger att hon vill se filmen direkt och jag säger att den ju snart är slut, men att hon kan se den när de andra har sett klart. Hon sätter sig ner och följer med de andra in i filmens lyckliga slut…där de får varandra och allt är frid och fröjd… Nu har den andra filmen också slutat och mannen som sett den, säger att han inte kommer att hinna se fler filmer idag. Han måste till Arbetsförmedlingen nu, för de har kallat honom till ett möte. Gruppen som sett en hel långfilm, vill komma igång med den jämförelse jag hade sagt att vi skulle göra. Jag berättar för dem att jag måste göra två saker först och att de kan ta rast en stund. 1) jag måste skriva ut den tabell jag ju förfärdigat medan de såg filmen 2) jag måste få igång samma film som de nyss har sett, men för min enstaka elevs skull…

Det är i slutet av veckan och jag ska knyta ihop säcken, både vad gäller mitt arbete med eleverna och med mitt eget administrativa arbete. Jag ska hinna med att förklara för eleverna vad som gäller under nästföljande vecka, hjälpa dem med det sista inför nästa inlämningsuppgift. Jag ska hinna med att svara på en del e-post och skicka iväg en del undringar och funderingar till olika mottagare… Sedan kan jag ta helg.

När eleverna och jag gör vår jämförelse är det många som har hittat gott om exempel och det gör mig glad, eftersom de kommer att ha många uppslag för sitt skrivande och då blir texterna mer varierade. Det är roligt att läsa elevtexter om de blir olika, med sin egen röst och sitt eget fokus. Därför ser jag fram emot att läsa deras alster nästa vecka vid den här tiden. Det är också spännande att se hur de hanterar det tydligt kulturbundna innehållet i förhållande till sina egna kulturella rötter. Jag säger tack för idag och trevlig helg till den stora gruppen, går förbi hos den enstaka eleven och berättar att jag lämnar henne en stund men kommer tillbaka till henne innan filmen är slut.

I arbetsrummet vidtar allt vanligt efterarbete, men nu med ökad hastighet för att jag också vill ut i solen…

När jag återkommer till min elev och stänger av filmen, frågar jag henne om filmen och hjälper henne att förstå den. Hon bjuder mig på en stor saftig jordgubbe och det känns som att jordgubben bidrar till att ge den här dagen, som började så struligt, den guldkant den förtjänar. Slutet gott, allting gott! ❤

mars 8, 2016 av asaole

Tvåhundratrettiosjunde åseriet- Med humor i Shakespeares fotspår, glänste guiden på The Globe i London

I inledningen av den guidade rundturen på Shakespeares The Globe får man en historisk genomgång om hur det såg ut och hur det var i London på Shakespeares tid. Femtonhundratalets London var förstås som många städer på den tiden både smutsig och eländig med människor som försörjde sig på allehanda vis. Guiden berättade hur den norra sidan av floden ansågs anständig och högkulturell, medan den södra var platsen för allt skandalöst och omoraliskt. Det var till den södra sidan man tog sig för att se på teater och det klientel som frekventerade teatrarna var både högljudda och opolerade på andra sätt. Eftersom man inte kunde dricka vattnet i staden, så var de flesta dessutom berusade på öl eller andra alkoholhaltiga drycker. Det ledde till att en teaterpublik kunde vara både skränig och ohyfsad även gentemot skådespelarna. De skrek okvädingsord och kastade saker upp på scenen om de inte tyckte om föreställningen eller om de upplevde att en skådespelare inte var tillräckligt bra.

Ett exempel på hur det kunde låta gavs av vår guide Heath, som berättade att om man skulle ta Hamlets dödskallescen där han frågar sig själv om huruvida han ska vara eller icke vara, så kunde det låta så här:

”To be or not to be. That is the question!”

”Not to be!!!!!!! Go and kill yourself!!!!!”

The Globe är inte i original från Shakespeares tid. Teatern är byggd på en tomt ett par hundra meter ifrån den ursprungliga teatern, och vi kan idag besöka den tack vare en amerikansk skådespelare och teaterentusiast vid namn Sam Wanamaker, som gjorde verklighet av sin plan att bygga en teater som skulle kunna visa hur teatrar såg ut på Shakespeares tid. Med hjälp av privata donationer och hårt arbete med alla olika delar i projektet kunde man till slut inviga teatern, som stod färdig år 1997, alltså relativt kort tid efter det att Sam Wanamaker själv hade gått bort år 1993. Enligt vår guide är The Globe den enda byggnad i London som har tillåtits ha traditionellt halmtak efter den stora branden i staden år 1666. Taket är därför försett med ett modernt sprinklersystem som testas ofta, så pass ofta att taket ”lever” och är grönt på sina håll…

William Shakespeare och hans liv kan man förstås få mer information om i det intilliggande museet. Där finns en rik samling av inspelade exempel med olika skådespelare som tolkar roller ur verk av Shakespeare, liksom miljöbeskrivningar, information om hur ett skådespel kunde gå till och hur en tryckpress fungerade på Shakespeares tid.

Av förklarliga skäl är det omöjligt att ta en selfie med en sådan som Shakespeare, så jag fick leta på en staty som ersättning. 😉

För andra tips om vad du kan göra i London, se gärna min favoritlista:

London- Min tio-i-topp-lista

mars 5, 2016 av asaole

Tvåhundratrettiosjätte åseriet- Restaurangbesök i London, inte vilken skitsak som helst!

Häromkvällen när jag och min väninna skulle äta innan vi gick på Billy Elliot i London, så fick vi leta en god stund innan vi faktiskt hittade en passande restaurang. Vårt första val denna kväll hade varit att äta på en pub, men det visade sig att de inte öppnar köket på kvällstid förrän kl 18. Därför sökte vi vidare och hittade Jamie Olivers restaurang vid Victoria station.

Jamie’s Italian Victoria

Menyn var helt inspirerad av Italien, precis som restaurangens namn antydde och på menyn fanns både det ena och det andra som lockade. Vi valde varsin Ceasarsallad, min med lax och väninnans med kyckling. Jamie hade lekt lite med originalreceptet i sin version och lagt dit rostade hasselnötter i stället för de vanliga valnötterna… Det var verkligen en lyckad kombination med den rökta laxen!

Desserten, en fantastisk cheesecake med custard och bär, gick inte heller av för hackor. Det var en fantastisk smakupplevelse som jag sent kommer att glömma.

Lemon Cheesecake

Men efter denna delikata måltid insåg jag att Jamie Oliver verkligen inte ser mat som någon skitsak vilken som helst… Han går ”all in” när det gäller reklam…

Till och med i toaletterna på restaurangen finns nämligen namnstämpeln i porslinet… Det är inte skit samma vem vi tänker på när vi går på toa där alltså… 😉

En skitsak från restaurangen!

Kvällen före hade jag och väninnan gått på måfå i Bayswater för att även då leta efter en lämplig restaurang. Plötsligt ser vi till vår fasa att en av restaurangerna verkligen HETER Toa Kitchen:

Toa Kitchen i Bayswater, London

Det kan vara skitsvårt att hitta en bra restaurang och man går både länge och väl, bedömer hur det kan tänkas smaka av maten som finns på menyn… men ibland blir man avskräckt redan innan man går in…Min fundering blir nu, hur många svensktalande som vågat sig in för att avnjuta maten i just denna restaurang…

Igår fick i alla fall Jamie’s Diner vid Piccadilly Circus besök av oss… Det är en annan konceptrestaurang i Jamie’s Olivers anda, denna gång som en typisk amerikansk ”diner”, med röda galonsoffor och amerikansk femtiotalsmusik i högtalaren. Maten smakade gott, men till skillnad från Jamie’s Italian, där hela miljön kändes relativt exklusiv, fanns här i stället en helt annan betydligt ”billigare” känsla, nästan på snabbmatsnivå. På bordet där vi placerades stod två rejält skitiga glas, men eftersom kyparen avlägsnade dem när vi hade beställt vår dryck, så valde vi att stanna ändå. När hamburgaren äntligen kom, noterade vi att den låg på ett rutigt papper, som snart nog hade blötts upp av en fantastiskt god Cole slaw som spetsats med fänkål och rödbetor… Med hänsyn taget till de skitiga glasen nyss och hur stället i övrigt kändes, fick vi tanken att papperet låg där som skydd från en inte helt ren bricka därunder… På Jamie’s Italian vid Victoria däremot, så kändes det rakt igenom gott, proffsigt och RENT OCH FRÄSCHT, vilket uppskattades! Noteras skall att MATEN var jättegod på båda restaurangerna.

Annars förknippar jag London och England med pubbesök och på en pub kan man hitta olika rätter som är typiska. Mindre pubar kan ha lokala avvikelser, men det finns också kedjor där det är ett och samma koncept oavsett vilken pub man hamnar på. En sådan kedja är Taylor Walker. Vi besökte två av dessa pubar för att smaka den traditionella rätten Fish and chips, som är friterad torsk med pommes frites och kokta gröna ärtor samt en separat remouladsås. På bordet finns alltid vinäger att droppa på om man vill. Det brukar jag göra! Mums! Tidigare kunde man hitta gatuförsäljare som sålde fish ‘n’ chips serverat i tidningspapper, men nu hittade vi ingen sådan försäljare, utan fick hålla till godo med den standardiserade pubvarianten…

Fish and chips på Taylor Walkers

Det finns många stadsdelar i London som präglas av en viss nationalitet, där man till exempel kan äta kinesiskt i var och varannan restaurang eller där indisk mat dominerar. Vi provade en kinesisk restaurang i Soho och var mycket nöjda med maten. Dessutom var toan fräsch på den restaurangen…apropå ovanstående skitsnack! 😉

Kinamat i Soho

I Bayswater hittade vi en fräsch restaurang med god indisk mat. Den hette Masala Zone och där fanns en rad traditionella indiska rätter, i varierad styrka, både vegetariska alternativ och med olika kött som bas. Min lammgryta var jättegod och alla de små rörorna som serverades till denna Thali var klart godkända. För mer om dem, besök gärna hemsidan:

Masala zone i Bayswater

Skulle man inte vilja äta lunch, så kan man alltid stämma av hungerkänslorna genom att inta Afternoon Tea någonstans. Det finns många olika nivåer på service och bakverk. Den ena gången kanske man vill lyxa till lite extra och i så fall finns både Fortnum and Mason och Harrods, om man tycker sig ha råd med några hundra extra. Vi valde en kedja som heter Patisserie Valerie och finns över hela staden. Det var helt OK fika, både vad gäller smörgåsar, scones och de små bakverken, men servicen var långsam och damen som torkade borden gjorde det med en urgammal disktrasa som hade sett sina bästa dagar, vilket störde min upplevelse.

En annan trevlig paus gjorde vi på ett fik i Notting Hill, som hette Paul Rhodes Bakery. Där var det inte lika stressigt i rummet, utan lugnt och skönt som avbrott till det annars så höga tempot. Du som har läst ända hit förstår att skälet till att jag orkade trycka i mig all denna mat var just att jag promenerat gata upp och gata ner genom Londons centrala delar… Nu väntar betydligt magrare måltider i den stundande vardagen… 🙂

mars 2, 2016 av asaole

Twohundred and thirty-fifth Asic- Billy Elliot- The Musical

Yesterday I was at Victoria Palace Theatre watching an incredibly well directed and well performed show. The Musical Billy Elliot is about a young boy from the mine districts in England, who is pushed by his father to join the local boxing club, but instead ends up taking ballet lessons. The musical has two different stories in one, as the setting is the miner’s strike from 1985 and Billy’s father is active in the strike.

Apart from a lot of singing and dancing on a magnificant level, the overall impression is that the two main characters, two young boys are extraordinary in their performances respectively. Talent and hard work may be the answer to why these two young boys show such high standard in both singing, dancing and performing in their speaking acts. Being a teacher, I can’t help but wondering how they manage their schooldays and what kind of lives they lead if they are up late every evening performing! The musical is amazing. There are so many acts that are beyond every expectation. The whole ensemble are very well rehearsed together and there are no mistakes made whatsoever. Every line is set, every song they sing are in tune and not just that, but amazingly well sung! I’m so impressed! ❤

Billy Elliot the show

mars 2, 2016 av asaole

Two hundred and thirty-fourth Asic- Long walks in London

Taking a walk in the forest leaves a certain feeling, as do a walk in a city like London. Oh how many things there are to see! There are of course a lot of things we would like to do quickly and then we’d most likely choose to catch a bus or maybe go by underground from one end of the city to the other. I do however prefer the long walks in London since they offer an experience where you actually get to see more of the city. Walking through Hyde Park an early morning gives an idea of London in earlier days when British society was different from what it is today. I mean, who would arrange such a lovely park nowadays? We all seem captured in the rapid life of IT and reluctant to go out IRL.

However taking that walk a very rainy day can be a true challenge. I bought a rain cap for my trip, knowing I might need to use it, but hoping for good luck with the London weather… träd 3 I was however in a situation where the option was to end up soaking wet, or use the silly looking rain cap… so I used it…and I was happily dry after the rain… The walk past Albert Memorial on our way to Natural Science Museum and Victoria and Albert Museum was a nice stop, although the rain was pouring.

Hyde Park shows a variety of trees and bushes and trees in bloom. To come from the wintery Sweden and find magnolia in bloom is a great reward! I didn’t even mind the rain that moment!

After spotting Albert Hall, we had just about ten minutes walk left until we could hide from the rain in Natural History Museum.

The visit at the Museum was long enough for the rain to hold for a few minutes when we walked on to Victoria & Albert Museum. Both museums were interesting in many different ways and I guess I will need weeks to sort all my impressions from both visits. After a delicious lunch in Victoria & Albert Museum, we walked to Harrod’s to make sure the luxurious store was still standing… Honestly, after two Museums, a walk in the store and the rain…all together made my day and as early as seven o’clock we had our dinner and then returned to the hotel to relax. Walking is fun and you get to see a lot, but it’s also exhausting… I’ll share more pix here later when I get home and sort my photos properly.

mars 2, 2016 av asaole

Twohundred and thirty-third Asic- London, always safe and secure!

I’ve been to London several times and it doesn’t really matter how often I visit this busy city of the world. There are always new things to see. The London fire in 1666 or the Blitz during the second world war are both examples of disasters from the past. Nowadays London may suffer from occasional terror attacks, but just like before London seems to be a city to trust… I always feel safe and secure when I walk the streets of London. I never worry. To me, the people I meet seem just as relaxed, too, as if there wasn’t anything to worry about. I do however notice that the huge trees in the parks do suffer… they seem to be victims of a no longer clean environment. Maybe the smog will win in the end?

To me it seems as is the only serious threat London City may not cope with in the end IS environmental issues. This morning I watched the BBC for a weather forecast, but I also caught a glimpse of the news where a report of recent pollution was in focus. Obviously some parts of London deal with levels above what is recommended.

When speaking about environment I have noticed that many things here are organised, such as the painted walls outside Royal Festival Hall. The minute before I noticed this ares, that may be a skateboard park, we had walked past a tunnel for pedestrians, right under Waterloo Bridge and I had noticed that there were almost no tags or grafitti on the walls. I guess the authorities have invited the grafitti-painters to share their artistery in a limited area…I enjoyed what I saw! ❤

februari 29, 2016 av asaole

Tvåhundratrettioandra åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

februari 28, 2016 av asaole

Tvåhundratrettioförsta åseriet-En biodlares död, Historien med hunden och Berättelser om lyckliga människor-#Lars Gustafsson i mina öron

De få dagar då inget särskilt finns på agendan brukar jag njuta av ljudböcker. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar, men en ljudbok är en fantastisk avkoppling. Just den här dagen lyssnar jag på #En biodlares död, en originell bok av #Lars Gustafsson. Den handlar om en man som drabbats av cancer, men som av någon outgrundlig anledning bränner brevet med beskedet om hur illa det är och sedan använder tiden till att hantera det faktum att han inte riktigt vet om han är obotligt sjuk och på väg att dö eller om det skulle kunna finnas en strimma av hopp, om han bara hade läst vad som stod i det där brevet. Som i andra böcker av Gustafsson som jag har läst, #Berättelser om lyckliga människor och #Historien med hunden, lyckas han med konststycket att leda in mig som läser boken i ett inre samtal med mig själv…

De tre omnämnda böckerna har det gemensamt att de tar upp existentiella frågor som till exempel vad en människa egentligen är för något… och vem är jag i förhållande till bilden av ”människan” i så fall? Vad händer när man dör?

Mest omtumlande för mig är samtalet som biodlaren för med sig själv på temat #smärta. Vad är egentligen smärta? Och hur ska man definiera paradiset? Biodlaren menar att om smärtan upphör, så känns det ju som om man är i paradiset. I så fall är det rimligt att anta att det går omkring människor här mitt ibland oss, som är i paradiset, eftersom deras smärta har upphört. De går här sida vid sida med oss andra, utan att vi ens märker det eller vet om det! Paradiset pågår här och definitionen på paradiset är den uteblivna smärtan eller den smärta som icke längre känns, icke längre är. Samma insikt har från och till drabbat mig i mitt liv .

När en långvarig smärta har upphört så är det inte alltid jag har märkt det just i den stunden, utan i stället har jag förundrats över att något har förändrats, men vad kan det vara? När insikten om att smärtan är borta slår mig, så är det med samma kraft som när biodlaren gör den reflektionen. Tänk! Smärtan har lämnat mig! Vilken fantastisk dag! Smärtan är borta! 🙂

Det gradvisa fjärmandet från det vedertaget mänskliga som biodlaren dras in i, eller den långsamma förändringen av ”jaget” i ”Historien med hunden” gör böckerna spännande på ett alldeles unikt sätt. Att litterärt skildra en människas (bokens huvudkaraktärs) förändring är svårt och för mig som läser är det ett av de kännetecken jag själv har på om boken i fråga känns läsvärd eller inte. Jag lockas av den där långsamma förändringen som författaren åstadkommer genom att sakta lägga till subtila detaljer till den personlighet vi känner ifrån början av skildringen. En liten förändring och så en till och en till… En från början alldeles vanlig person kan i slutändan vara en fullständigt galen människa eller på annat sätt avvikande från det vi brukar kalla normalt.

När Gustafsson i sin ”Historien med hunden” inleder hela berättelsen med att ”jaget” ringer till polisen och erkänner ett mord, så har jag redan intresset uppe, men vem är denna ”jag”? Genom möten med andra blir ”jaget” successivt avtäckt och beskrivet, både genom det som andra karaktärer säger eller menar, men också var ”jaget” själv yttrar i sin interaktion med andra. Min bild av personen förändras i takt med att läsningen fortskrider och innan jag vet ordet av har jag plötsligt en annan insikt om karaktären, har kanske bytt fot i min förut så självsäkra åsikt om hur denna person ÄR. Att få till det hos mig, läsaren, är skickligt och att lyckas med det på ett så subtilt sätt är beundransvärt. Därför läser jag gärna böcker av Lars Gustafsson. En längre utvikning om Guds existens ramar in den långsamt döende biodlarens funderingar om vanliga företeelser. På så sätt får En biodlares död en extra dimension med frågor om livets ständigt återkommande gåtor, men i förpackningen av vardagens vanlighet, så att man förleds att tro att det handlar om helt vanliga personer, med helt vanliga liv… Fantastiskt!

februari 25, 2016 av asaole

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

En arbetsdag återstår innan mitt sportlov börjar. Det innebär för just min del att jag får en veckas behövlig ledighet just när vintern är som allra vackrast här där jag bor. Bilden är från ett år då mina barn och deras kusiner fick sig en skjuts i ett sparktåg, ett gammalt nöje som fungerar på vägar där man inte har sandat! Men detta med att vi har lov just nu har flera bakomliggande orsaker.

Under de kalla krigsvintrarna på fyrtiotalet behövde man spara bränsle och därför kom man på idén att stänga skolorna under en hel vecka när vintern är som kallas. Samtidigt passade man på att göra ordentligt rent i skolsalarna och på sina håll hette lovet skurlov av just det skälet.

Skolorna stängdes även andra tider på året av lite olika anledningar. Det kunde till exempel hända att man stängde för att låta barnen vara med och plocka bär på hösten, eller för att de skulle delta i potatisskörden. Sportlovet har vi haft sedan början på fyrtiotalet då det alltså kallades för kokslov, eftersom det var just bränslet koks man sparade på genom att hålla skolorna stängda och ouppvärmda. När man ville ta bort sportlovet för att det inte längre behövdes, kom skolhälsovården med invändningar, eftersom man kunde konstatera att smittspridningen var som värst just under de veckor då sportlovet brukade infalla. Därför har lovet fått vara kvar. Det är något förskjutet beroende på var i landet man bor, men infaller någon gång veckorna 7-12.

Nationalencyklopedin om sportlov

februari 19, 2016 av asaole

Twohundred and Twentyeighth Asic- Harper Lee from Now and Then

It’s been more than twenty-five years since my teacher told me to read ”To Kill A Mockingbird” for an Assignment in English. I remember two things from the book: 1) I understood! 2) I didn’t understand! To you that may seem to be a contradiction, right? It’s not. It’s just a matter of meaning… I understood the ENGLISH and that made me very happy and proud, since English is not my first language. But reading in a language that is not one’s first language rise other different questions, such as ”what is this book really about?”…and I didn’t quite catch it… I remember I needed lots of help from my teacher back then. What the teacher helped me with was the cultural setting, the typical South of the USA and what it might have been like to grow up in Alabama at the time for To Kill a Mockingbird.

Last year I read in a newspaper that the author had finally released ”Go Set a Watchman” and I decided to read it for two different reasons: 1) I wanted to understand. 2) I had heard that this book was what Harper Lee wanted to publish in the first place when she first contacted the editor. I had also read that Harper Lee was asked to remove certain parts of her script or to re-write it, because the content was not appropriate according to the editor. I also knew that ”Go Set a Watchman” would be originally written without any such editing and I found that very interesting.

I have not re-read ”To Kill a Mockingbird” yet. I will of course. But that will be later. Instead I’d like to share with you what was the most interesting impression I got from reading Go Set a Watchman. It was REAL. I felt as if I was there, too, with Scout, or Jean Louise as she’s called most of the time in this book. There are two topics in particular that I find real. First it’s this tension between different groups of the society, referred to in the book as colored or white, although you may prefer other ”labels” now. The tension is there in both directions and it is obvious to the reader that people do not trust each other, do not mix with each other if not necessary. We read most of this particular topic from the point of view of Atticus’ sister Alexandra or from Jean Louise herself.

The next topic that draw my attention is when Jean Louise is forced by Alexandra to entertain a group of young women from the area. Alexandra has baked cakes and cookies for the event and her main interest is for Jean Louise to re-establish old connections with friends from her childhood and youth, and maybe find a reason to stay, instead of returning to New York where she now lives. It’s just that Jean Louise it not really interested. The way Harper Lee has written this part of the book is absolutely brilliant. It’s written in short abruptly cut comments, just the way other people’s conversations sound if you’re not a part of them and may not even collect everything that’s said. As if you were eavesdropping… After a while of reading this collection of short comments, I know more about those young ladies than if Harper Lee had attempted to draw a sketch of each and every one of them. And even more interesting, I also catch between the lines what Jean Louise think of all these young women, since she moves from one little group of ladies to the other, not really participating, merely listening. This part of the book made it worth the while to read it.

For one reason or the other Harper Lee was asked to edit in her script, to remove certain parts of the script… The result was ”To Kill a Mockingbird”… I must re-read it, as I said above…but now that I haven’t I prefer to just rest in the thought that I didn’t really like ”To Kill a Mockingbird” when reading it then, twenty-five years ago. I do however LIKE ”Go Set a Watchman”. I like Harper Lee’s sense of humor and I like her way of drawing a sketch of the society as it was then. But most of all, I as a reader, enjoy the fact that nobody has cut and edited this script. It’s supposed to be just as it was from the very beginning, and although the setting in the book is two decades after the events in ”To Kill a Mockingbird” it’s written before that book. To me, Harper Lee was a lot better in original than when that editor of hers had decided to remove ”controversial” parts… To write a book about life, when life seems like a struggle, may be hard enough, but to write it and have it translated and spread all over the world is a wonder. Harper Lee obviously did this twice! Thank you for the reading experience you gave me, Harper Lee! ❤