Min morfar var duktig på historia. Det var många samtal vi hade som kretsade runt historiska frågor. Det jag senare upptäckte var att den input morfar hade fått från början, nämligen skolans historiebok, var den enda självklara och odiskutabla källan. Och det var främst den bokens innehåll han också var duktig på. Vi kunde prata om stora män ur den svenska historien, t ex Gustav Vasa eller Karl XII och morfar redogjorde för detaljerna i dessa båda herrars livsöden. Inte förrän jag läste till lärare möttes jag av uttrycket historiesyn. Innan dess hade jag i princip hackat i mig den historiesyn mina lärare i ämnet hade haft. Nu hade jag SKICKLIGA och PÅLÄSTA lärare i historia och deras ämneskunskaper var både omfattande och väl underbyggda med källor, men det som blev nytt på lärarutbildningen var själva tanken att det man tagit för givet inte var självklart. Att ämnet historia skulle kunna vara föränderligt och dynamiskt snarare än statiskt och självklart hade aldrig föresvävat mig.
Det min morfar kan ha läst efter sin sexåriga folkskola inskränker sig troligtvis till dagstidningar och tidskrifter, men inte speciellt mycket i böcker. Vid något tillfälle när jag nyss hade fått min aha-upplevelse i historia och just harvat mig igenom den obligatoriska och mycket tjocka volymen ”Kampen för och emot en demokratisk skola” av Åke Isling, ville jag diskutera historia med morfar, eftersom han själv var intresserad och tyckte att han kunde den svenska historien på sina fem fingrar.
Det som började bra, ledde efter en stund in på ett lindrigt ställningskrig, där jag försökte föra samtalet i riktningen ”forskning inom historieämnet har lett till att man kommit till andra slutsatser och att vissa saker i din historiebok kanske inte stämmer” medan morfar envist hävdade att om det stod si eller så i hans historiebok så VAR det ju så. Han jämförde alltid med det som stått i skolans historiebok och han var van vid att dels få sin vilja igenom, dels vinna alla diskussioner, så jag fick se mig besegrad i dessa diskussioner. Gradvis blev det ändå spännande att snarare samla på sig morfars synsätt i olika historiska frågor. På så sätt blev han min källa, mitt exempel på hur en person född i början av nittonhundratalet kunde tänka eller tycka i någon fråga.
I jämförelser som egentligen inte var någon jämförelse i vanlig mening, så vann alltid skolboken. Det finner jag ytterst spännande på väldigt många sätt! Om man roar sig med att följa gamla historieböckers förändring över tid, så är det först de senare decenniernas böcker som innehåller någon omfattande revidering. Alltså kan man med fog misstänka en oerhörd likriktning av den svenska befolkningens första skolning i just historia. Men är det bara en nackdel? Det beror vad man lägger för värdering i kunskapernas betydelse för individens framtid, tror jag. En person som är mycket intresserad av ämnet, kommer på egen hand att fördjupa sig och dessutom göra det kontinuerligt för att ämnet är fascinerande och tillför personen något alldeles extra. En person som enbart läser historia i skolan och som därefter inte planerar att på något sätt använda sina kunskaper inom just det ämnet, kan snarare ha nytta av historieämnet som en förklaringsmodell för varför världen ser ut som den gör. Den historielärare som lyckas väl med att locka sina elever att bli intresserade på allvar, kan alltså bidra till att historieämnet blir något annat än enbart en förklaringsmodell på ett generellt plan. Men hur gör man det? För egen del tror jag att det är a och o att vara mycket insatt och påläst själv för att kunna göra den just då studerade historiska epoken rättvisa. Därför känns det märkligt när man ibland stöter på unga vikarier som ropats in direkt ifrån busshållplatsen för att hoppa in som lärare i historia. När eleverna frågar om historiska samband och slutsatser man kan dra, så har jag svårt att tänka mig att nittonåringen från busshållplatsen har så mycket att bidra med.
När min historiesyn fått sig den där första törnen, så satte det en boll i rullning och efter det har jag älskat ämnet historia och gärna fördjupat mig i nya böcker om sådant jag tror mig känna till. Det blir som en slags skattjakt efter nya rön och i de fall då jag ”upptäcker” något jag inte alls hade en susning om, så tänker jag på det fantastiska med att lära sig nya saker hela tiden. Min morfars generation lärde sig saker ”en gång för alla” och hade också den inställningen, nämligen att det var en statisk massa av kunskap som man skulle tillgodogöra sig. Nutidens barn och ungdomar ska rustas till att själva vara aktiva kunskapssökare i ett alltmera komplext samhälle. Som lärare gäller det då att hänga med! Inte alltid så LÄTT, men alltid väldigt KUL, tycker jag!
Månadsarkiv: juni 2014
Femtonde åseriet- Livslångt lärande lärares livsuppgift?
Om inställningen till lärandet ändras över tid, så är det för min del marginellt. Jag tycker att det är fantastiskt att lära sig nya saker och om det gick att ha det faktiska lärandet som en inkomstbringande sysselsättning, så skulle jag göra det på heltid. Nu gör jag NÄSTAN det och känner att det är en ynnest utan dess like. En lärande lärare som trivs med att uppleva dynamiken bland elever i ett klassrum!
Vad är lärande? Kan det vara både aktivt och passivt? Finns det metoder som är mer eller mindre effektiva? Det är något som sysselsatt forskare världen över i tusentals år.
Många praktiska program på gymnasieskolan varvar teori med praktik på ungefär det sätt som beskrivs av pedagogen och forskaren Tom Tiller i boken ”Den andra dagen”. Han beskriver ett projekt i Nordnorge där man går i skolan den ena dagen och deltar i arbete t ex på en fiskebåt den andra dagen. De erfarenheter som de vuxna kan dela med sig i görandet är oerhört värdefulla för den unga eleven och rika möjligheter till förtydliganden ges i det praktiska arbetet. De kunskaper som eleven får är av många skilda slag och ger en helhetssyn på lärandet. Jag tror att mitt eget lärande tog avstamp i liknande sammanhang. Jag lärde mig luta av möbler genom att luta av möbler, inte genom…
Visa originalinlägg 1 092 fler ord
Miniåseri- Inspirerande kollegialt lärande i terminsslut
Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.
Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.
Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.
Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.
Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???
Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.
Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.
Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!
Minåseri- Funderingar på nationaldagen
I morse fnissade jag åt ICA-reklamen där ett norskt par diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira idag… Till slut enades det om att det inte kunde vara något extra med den här dagen, eftersom ingen i affären verkade det minsta inställda på firande. Jag har firat fjärde juli i USA vid två tillfällen. Första gången firade jag den aktuella dagen genom att konstatera att jag och min värdinna redan hade firat ”igår”, eftersom hon hade en middagsbjudning med vänner kvällen FÖRE den fjärde juli. När jag sedan kom till nästa värdfamilj och de fick höra att jag inte alls firat den fjärde juli på rätta dagen och på det traditionella sättet, blev de alldeles chockade och menade att jag absolut måste återkomma en annan gång för att få uppleva hur det SKULLE vara. Denna nästa gång, så hade jag med mig man och barn och vi skulle fira den fjärde juli i en liten stad i New Jersey, Pitman. Värdparet hade förklarat för oss att vi skulle åka till centrum i den lilla staden och där skulle vi se på en blygsam parad, eftersom detta var en liten stad. De påminde oss hela tiden om just det…att det inte var någon stor parad, eftersom staden var så liten… Flera timmar senare, när vi hade stått utmed huvudgatan och tittat på ekipage efter ekipage med omväxlande utsmyckning, undrade jag stilla hur det kunde vara i en STOR stad… Det var militärer, lokalföreningar, idrottsklubbar, cheerleaders och musikgrupper i en enda röra. På TV sändes massor av program som hade temat fjärde juli. Grillad hamburgare med traditionella tillbehör var vad vi åt på det grillparty som ordnades och vid kvällens slut var jag också slut av allt firande! Jag kunde konstatera att firandet i denna stad var mer gediget än det jag hade upplevt något år tidigare på en annan plats i USA.
Mina svenska nationaldagar har jag annars tillbringat lite olika från år till år. Ibland har de sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som lärare. Oftast har jag då varit klassföreståndare med elever som inget hellre vill än att skynda ut i den svenska sommaren på sin långa ledighet. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på den skola där jag jobbade för några år sedan. Solisten är skicklig och fördelen är då att man inte måste höra den överdådiga texten. Som lärare i allmänhet och som språklärare i synnerhet så får jag ofta bena ut texters betydelse och försöka bringa klarhet i deras budskap och underliggande teman. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. I stället borde fokus vara en gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2014. Det var nämligen det som i övrigt gjorde störst intryck på mig denna dag; Det började redan i morse då en fotograf gästade TV4 och berättade om ett nytt bildverk hon gett ut. Boken heter ”Ack, Sverige du sköna!” och innehåller inte någon text, endast foton. Den boken ska jag inhandla. Den visar inte Sverige som ett land med enbart små lintottar i folkdräkt, utan den visar landet Sverige från väldigt många andra synvinklar. Komikern Soran Ismail, som i SVT1 idag diskuterade med Micke Lejnegaard om svenskhet har många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran. Idag har jag från flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, sett inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” För mig är det tydligt att inte en enda av de personer jag känner som är födda här, ens har kommit på idén att gratulera landet Sverige.
Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan! I länder där krig och förtryck varit vardag i långa perioder ganska NYLIGEN och där nationaldagen firas till minne av den fred och försoning som till slut uppnåddes, har man kanske lättare till tanken ”Grattis!” än vad man har i Sverige där det är svårt att minnas närmaste stora krig som Sverige var indraget i. Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning. Det gladde mig att det var Jan Eliasson som höll tal i TV idag. Han föregår med gott exempel och visar vägen som en god medmänniska som tar ansvar inte enbart för sig själv, utan för hela mänskligheten. Heja mångfalden!
En försenad insikt- novell av Åsa Olenius
Aldrig skulle jag ha flyttat, hann jag tänka när han drog kniv mot det unga paret och kallade mannen för rasist. Det är ofta så att jag ångrar sådant jag inte gjort, men den här gången ångrade jag mitt beslut att flytta från tryggheten till ett osäkert gungfly av rädsla.
Allt hade varit idylliskt och lugnt på studenthemmet som drevs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Alla som bodde där hade en djup och innerlig tro på Gud och jag kände mig som en katt bland hermelinerna redan första dagen. Min bakgrund som körsångare i kyrkan förslog inte långt i jämförelse med alla andra som bad morgonbön, bordsbön och mötte mig med sina fromma leenden. Ändå kände jag mig någorlunda hemma så länge K bodde kvar. Hon drog med mig i gemenskapen och vi gjorde också mycket tillsammans. Närheten till huvudstadens puls var fantastisk på många sätt. Aldrig hade jag sett så många filmer på premiärdagen eller köpt så många teaterbiljetter i sista minuten före föreställningen. Det var ett fritt och härligt liv, med enbart glada förtecken, men nu satt jag här under vattnet mellan Hornstull och Liljeholmen och ångrade flytten! Varför är jag alltid så impulsiv? När K kom hem en dag ifrån jobbet och berättade att hon hade fått överta sin brors lägenhet i Handen och skulle flytta, så hade jag instinktivt tänkt: ”Då måste jag också flytta” Jag ställde mig i bostadskö, började läsa lägenhetsannonser, ringde släkt och vänner för att få hyra i andra hand… Inga napp! Till slut hittade jag ändå en lösning, ett bostadshotell på Liljeholmsberget.
Jag borde ha anat ugglor i mossen då föreståndarinnan sa att man måste stanna kvar i tvättstugan medan tvätten tvättade och även genom torkskåpets torkprogram, eftersom det var vanligt med stölder. Jag borde ha vänt i dörren då jag mötte två poliser i hallen vid mitt första besök i byggnaden. Mellan sig släpade de en haschpåverkad ung man och hela resan upp med hissen drog jag in resterna av haschröken. Inte ens då jag som nyinflyttad skulle tvätta för första (och sista) gången blev jag tillräckligt avskräckt för att flytta ut på landet igen, trots att det som hände då har etsat sig fast på min näthinna. Jag hade nyss fått igång tvättmaskinen då en stor och kraftig man med ovårdat utseende och ett elakt grin i ansiktet kom in i tvättstugan och reglade dörren bakom sig. Han undrade med sliskig röst om jag skulle tvätta länge… Jag ville bort, ut, iväg! Var är alla rätta svar när man får panik? Vart tar det sunda förnuftet vägen? Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att även om jag var jätterädd och chockad över att vara inlåst med detta äckel, så gällde det för mig att finna en överlevnadsstrategi med det lilla förnuft som fanns kvar.
Jag valde mellan att säga att tvätten skulle ta så lång tid att det inte var någon idé för honom att stanna eller att säga att tvätten var klar och springa därifrån.
Jag kände att mannen inte var godheten personifierad, snarare motsatsen. Min rädsla började bli okontrollerad och panikartad när jag plötsligt fattade mod och sa med tillkämpat lugn och ett leende på läpparna: ”Nej då! Det tar inte så lång stund alls. Om du kommer tillbaka om en kvart så är jag nog klar!” Han frågade med släpig stämma: ”Bor du också på den här våningen?” Eftersom han sade också, insåg detektiven i mig att åtminstone han bodde på just den här våningen. Därför svarade jag: ”Nej, jag bor på våningen under!” Egentligen bodde jag på våningen över, men det behövde jag ju inte upplysa den här personen om. Mannen tog ett steg åt sidan, öppnade dörren för att gå, vände sig och sa: ”Då kommer jag tillbaka om en kvart då, gumman!” När han stängt dörren var jag alldeles darrig, men skred snabbt till verket med att tvinga fram tvättmaskinens program ända till tömning, väntade otåligt på det sedvanliga ”knäppet” från automatlåset och slet sedan ut den blöta tvätten, sprang ända hem till mitt hyresrum. Min skräck för att återigen möta denna man var monumental. Det skulle gå några veckor innan han och jag råkade befinna oss på samma tunnelbana.
Jag höll mig på avstånd och tänkte att om han tar hissbanan, så tar jag gångvägen och om han tar gångvägen så tar jag hissbanan. Mannen gick mot dörren till hissbanan. Ingen hissbana var nere, så han ställde sig för att vänta. Jag vände bort mitt ansikte för att han inte skulle se mig, smet sedan snabbt förbi ingången till hissbanans väntrum och vidare mot den slingrande gångbanan som sträcker sig från Liljeholmsbergets fot till dess topp. Först gick jag, men när jag hörde steg bakom mig och insåg att det var han började jag springa i det kraftiga motlutet. Det var en smärtsam löptur för en så otränad kropp som min, men jag räknade kallt med att mannens enorma kroppshydda vittnade om att hans kondition var om möjligt ännu sämre än min. Jag sprang och sprang ända till hissen inne i huset och inte förrän den börjat röra sig mot nästa våningsplan, vågade jag andas ut och känna att jag klarat mig från mannen en andra gång. Här hade en reflektion kring dessa båda situationers lyckliga slut varit gynnsam. Jag hade ju haft en oerhörd tur båda gångerna! Någon sådan slutsats drog jag inte. Eftertanke var ännu inte något jag ägnade mig åt. Jag såg mig själv som odödlig, osårbar, stark nog att klara vad som helst. Jag såg mig själv som god och därmed immun mot ondska, härdad och innesluten i en härlig bubbla av oskuld och landsortens obotliga optimism om att det finns något gott i varje människa vi möter. Föga anade jag att intermezzot i tvättstugan skulle blekna i jämförelse med detta hemska som nu utspelade sig inför mina ögon i en tunnelbanevagn på sista tåget mot Liljeholmen.
Den unge mörkhyade mannen gjorde ett utfall med kniven mot mannen i det unga paret och väste på nytt: ”Du är rasist, din jävel! Vad glor du på?!” Förutom det unga paret och den knivbeväpnade ynglingen var jag den enda passageraren i den här vagnen. Hittills hade jag klarat mig, men vad skulle hända om vi blev stående här länge? Mannen i det unga paret behöll sitt lugn, trots att knivbladet endast var en decimeter från hans ansikte. Han höll sin flickvän i handen. Det hade han gjort hela tiden. Både han och flickvännen satt så att de hade ansiktet vänt i färdriktningen. Själv satt jag i motsatt riktning som chockad åskådare på första parkett till detta oönskade nattliga drama. Det var inte första gången jag åkte med sista tunnelbanan, men jag hann tänka att det kanske skulle bli min sista. Jag började fundera över det faktum att den här vagnen hade sin slutstation Liljeholmen… Alltså skulle vi alla gå av där och alltså kanske vi alla bodde på gångavstånd från t-banan. Jag blev plötsligt iskall! Om både äcklet i tvättstugan och jag själv var exempel på hyresgäster i mitt hus, så kunde ju både det unga paret och mannen med kniven vara hyresgäster där, de också. Jag började få panik…
Plötsligt bröts den relativa tystnad som uppstått efter knivhotet, av en raspig högtalarröst med bosnisk brytning som sa: ”Vi väntar fortfarande på klarsignal!” Sekunderna kändes som minuter och minuterna som en evighet. Jag funderade över mina möjligheter att klara mig ur situationen. Det unga paret och mannen med kniven var ju en bit bort ifrån mig och mannen med kniven hade ryggen mot mig. Kanske hade han inte observerat mig? När tunnelbanan äntligen började röra sig hade jag fattat mitt beslut. Så fort dörrarna öppnades på Liljeholmen, skulle jag rusa ut och fortsätta uppför berget till hemmets trygga vrå. Jag skulle springa för livet en sista gång och sedan skulle jag flytta hem till Dalarna igen! I samma ögonblick som jag tänkte på hur skönt det skulle bli att slippa storstadens riskfyllda vardag, tappade jag mitt paraply. Ljudet fick knivmannen att vända sig om och tappa fokus från det unga paret framför sig. Han såg i stället rakt på mig. Hans blick var vild och hans läppar drogs isär i ett elakt flin, när han med långa kliv nådde fram till mig och väste: ”Hej lilla gumman! Bor du också på Nybohov?”
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 