När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…