januari 6, 2015 av asaole

One hundred and fortysecond åsic- Trettondagsmarschen at Oyster Café

My husband and I had the great opportunity to drive in the countryside of Scotland in 1995. All our friends informed us about the damp and drizzling rain and the foggy hills and wondered why on earth one would even think of going to Scotland during the summer, when our Swedish summer is as its best… Luckily enough we were there the one and only fortnight when Scotland had lovely sunny weather round +30C for the first time in years. This was long ago, so we didn’t have any AC in our car, nor did we have any suitable summer clothes in our luggage… We had to put back all the woolies, the wellingtons, the raincoats and the umbrellas and search for a shop where we could buy shorts, swimsuits, tanktops and sun glasses. We also did a very exotic thing for being in Scotland; we swam in a creek, because if we hadn’t, we would have fainted from the heat in the car. We simply had to take a swim in the creek. I found some lovely pebbles in that very creek and I brought them back to Sweden. Why? Because I wanted to tease the future archeologists who might search for old habitats in my specific garden hundreds of years from now… I would want to be there at the time when they find the Scottish pebbles and frown at their findings of such a pebble so far away from the Scottish creek…

20-40mm-scottish-cobbles.jpg (1000×667)

On a day like this, called the Twelfth Day of Christmas, or Epiphany in Great Britain, but Trettondedag jul in Sweden (thirteenth day of Christmas), I remember one of the evenings on Isle of Skye when we walked from our hostel to a local café to try their famous walnut cake. The evening was crystal clear, not at all cold or damp and the sun was still out. The beautiful scenery of Scotland was at its best. The café was not far away and in there was more locals than tourists and that was a nice detail in my opinion, although I realize that we, of course, would represent a group that would be considered ”intruders” if we would ask the villagers for their opinion. We ordered the walnut cake we had heard so much about, and a kettle of tea. While we were having this fika (as we would say in Sweden)… we enjoyed the music from a CD. I could recognize ”The Boys of the Lough” since I had listened to them back home in Sweden, when they were playing at Falun Folk Music Festival. I love the way they play and I enjoy dancing to their music, too. This time, however, I could recognize a specific tune. I said to my husband; ”this is Trettondagsmarschen!!!!!”. Then I told him that all my childhood when I listened to fiddlers all the time, since my father plays the fiddle, I had heard this tune over and over again, since I liked it so much, but also because of its importance in official settings such as the beginning of the Bingsjöstämman, which was a big get-together for folk music lovers when I was little. It still is, but not as many visitors find their way to the middle of the forest outside Rättvik where the event is held. When I was little, as many as 30 000 people would be there to listen to the many fiddlers. Knis Karl Aronsson would be the leader of the many hundred fiddlers, conducting the tune Trettondagsmarschen. The teenaged Kalle Moreaus who is now in his fifties, would be there too, dressed in his folkloristic costume from his village Orsa in Dalarna, Sweden… I have many more memories to this marvellous tune that I love so much, but none of them is as exotic as the one at the Isle of Skye. I rushed up from the walnut cake and headed towards the girl behind the counter saying ”This is a Swedish tune called, Trettondagsmarschen, isn’t it?!” Oh, no, she said. This is an Irish group that plays celtic tunes in general and also some Scottish music. Yes, I said, but this very tune is Swedish, isn’t it? She handed me the CD-cover and still said; ”no, but you can check the tunes here, if you like”. I did… and I found it…! and the girl was really surprised when I told her that the tune WAS in fact Swedish. (http://www.boysofthelough.com/006.htm)

I couldn’t find it with Boys of the Lough, but on a day like this Trettondedagen, you simply have to listen to it, don’t you? Kalle Moraeus plays Trettondagsmarschen together with Dalarnas Spelmansförbund, which is a group of musicians from the county of Dalarna:

januari 4, 2015 av asaole

Etthundrafyrtioförsta åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Mer om mina upplevelser av intervjutillfällen kommer i nästa åseri #etthundrafyrtioandra åseriet.

januari 4, 2015 av asaole

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter:
Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.

Det yttre äger större vikt än det inre: I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
Ens intressen äger större vikt än ens meriter: Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
- Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
- Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

januari 4, 2015 av asaole

One hundred and fortieth åsic- The Impact of the Principal in the Process of Change

I remember a very interesting situation in my teaching career when the teachers in the school where I taught at the time, had worked together in smaller groups, with the only instruction to ”find a way to work more efficiently with the new curricula”. The groups may have been three or four. Every group consisted of teachers not only from school years 1-6, but also from the very new ”preschool class” level and from nursery school with children at the age of 1-5. The mix of teachers in each group, made it more difficult to find general solutions where every group member was satisfied, but on the other hand, all groups came to the conclusion that the very process was important as a way to understand in what way teaching could be the same or completely different when comparing one setting with another. All groups also noticed that the very process created a more close relationship between the different teachers involved. The bonding and feeling of being a member of a group with a mutual idea of how this very school could change, made a tremendous impact among the teachers.

Changing-Directions.jpg (850×565)

They felt more professional, more engaged and interested in educational development. Most teachers took their time listening to each other, both to experiences of teaching, but they also listened to ideas, new input that they themselves had not tried before. The principal at this school was very engaged, too, and after a while, the whole school seemed ready to form a completely new organisation. Many of the teachers could see a very interesting learning environment take form and where thrilled to go on with the process.

The new thing at this time in this particular school was to split up the original groups and classes vertically rather than horisontically. So far this school had taught groups of children born the very same year. According to the new idea children would follow a certain path or track with mixed ages within the group. The students would thus be in groups with not only children who were born during the same year, but also with both younger and older children. Teachers specialized for a certain age group would be working with teachers focusing on other age groups than they did themselves and the idea was to create an enrichment for all involved, both students and teachers.

When the idea with tracks was fixed as a new organisation to come, the teachers met a new challenge in planning for the work in each ”track”. Those who would be teaching the very same children planned for their own track and now they needed to focus on questions like ”How?” and ”What?” and ”Who will be responsible for this or that?”. A new frustrating, but also interesting process started, where members of the groups tried to communicate what would be ”the very best solution” for their ”track”. Interestingly enough, the different groups found very different ways to work. None of them was ”bad”, but just ”different”, which every teacher in this school agreed upon. When they all met to share the results of the group level work. The good ideas were collected and shared between the groups. They all felt prepared and eager to start the new school year.

stopp-hand.jpg (390×517)

Guess what????

This school then changed principals and the new principal simply said: ”The idea with tracks is not my cup of tea. Let’s stick to the old organisation and cancel the change!”

I’d say this is typical for what it is like to work in a school in general… A principal starts off a change and his staff more or less reluctantly give their engagement and hard work to make that change possible but another principal won’t continue the process and the staff is left to just follow new orders but still enjoy the every day work to the same extent. It seems to be the same thing on a national level although it is supposed to be groups from different political parties who deal with long term changes in our school system. Why else would the School System change every time we change Governments?

lampa.jpg (768×1024)

To be a teacher means working in a constant change. It goes on and on and has no end. We all know that. We meet new groups of students, we teach new content to new age groups or we meet new teaching friends whom we are supposed to work in teams with. We all understand we need to be flexible since everything else would be an obstacle to the whole educational system. But having said that, it would for sure help both teachers and students if changes would always be based upon scientific results, rather than a single person’s bright idea. It would also, for sure, be great if we could get some peace and quiet and a chance to focus on students’ learning.

If you are interested in a more general blogpost, then please read the #one hundred and thirtyninth åsic.

januari 4, 2015 av asaole

One hundred and thirtyninth åsic- A New Year Brings New Ideas

Let’s hope the headline for this Åsic is true! I believe it is. SO far, a new year has meant a brand new start to so many things in my working life as a teacher, that I dare to hope for 2015 to be likewise.

change-4-1imepyc.jpg (640×655) A few times my start off in January after relaxing days off during Christmas Holidays has meant a completely new setting with either new students or a new school to work in. Sometimes I have even changed level in the Swedish education system. After 23 years as a teacher I have experienced the changes of curricula on a state level a couple of times. I have also decided for myself to start teaching a new subject and thus I have needed to focus on learning, for instance by getting university grades in that subject. No matter what kind of changes I have experienced as a teacher, they all seem to have had a lot of things in common, if a whole school or a group of teachers are involved.

What first might be a challenging struggle where everyone is interested and engaged, might turn into a nightmare where all fight for their own ideas. But it may also be a very good opportunity for teachers to listen to each other and share ideas to define or develop the main idea together. Different viewpoints or ideas for solutions need to be negotiated and exposed to the whole group, in order to go on to the next level of change. This ciritical point in the group process is where many teachers and for that matter, principals, tend to give up, instead of forcing themselves to ride through the storm and realize that there will be a calm sea on the other side of whatever the problem might be.

To some extent changes are difficult to deal with and steal a lot of energy before everything is settled, but in a way I always know that there will be many advantages in the end if I just go on. It is interesting to note how different teachers think when our little world of education in the local school is to be changed. If you like to read about a certain example from my own teaching, then please read the next åsic, #one hundred and fortieth åsic. Education on a general level is a change in itself. I agree completely with the quote below:

537638_410452115691165_583339006_n.jpeg (460×480)

The Swedish Government will still find difficulties in getting the message of change through since the oppositional parties in the Swedish Parliament (Riksdagen)are reluctant to give up their ideas of education management. Although representatives for all political parties in the Riksdagen except Swedish Democrats (SD) came to a mutual agreement for passing minority governments’ ideas through the Riksdagen, we might still have to wait another four years for any kind of major change for teachers and students in Sweden. But hey, let’s find new ways together!

fish-out-of-water.jpg (445×300)