Fyrahundrasjuttionde åseriet- Funderingar på nationaldagen

Det fanns en reklamsnutt för ICA i TV just på nationaldagen för något år sedan, som fångade mitt intresse. Det var ett norskt par som diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira just den dagen… Till slut enades paret om att det inte kunde vara något extra med den där dagen, eftersom ingen i ICA-affären verkade det minsta inställda på firande.

Men varför firar vi då?

Nationaldagen har ofta sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som klassföreståndare med elever som snart ska få sommarlov. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på Stallbackens skola där jag jobbade för ett antal år sedan. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. En nationalsång borde uppmuntra gemenskap och vikänsla och självklart inkludera alla som ställer sig bakom det som är vårt samhälles grundvalar. Den svenska konstitutionen med de många friheter vi har, är vad jag vill värna. Följ länken om du är osäker på vad som gäller!

Sveriges demokratiska system och våra grundlagar

Vi borde alla bidra till en ökad gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2017, det som NU är VI. Komikern Soran Ismail, som många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund blev vid ett tillfälle intervjuad i SVT1 av Micke Lejnegaard om svenskhet  ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran.

Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning.

Flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, skriver inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” en dag som denna. Inte en enda av de personer jag känner som är födda här, har kommit på idén att gratulera landet Sverige. Varför inte? Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan!

Det finns så många saker man kan göra på en ledig dag! Många ska säkert inte alls ”fira” dagen. Den passerar bara som en dag i mängden… Andra har fått en ledig dag från jobbet och passar på att rensa ogräs eller måla om uthuset eller kanske plantera nya blommor i balkonglådan. Men vissa deltar också i någon gemensam aktivitet, där syftet är just att försöka stärka traditionerna kring nationaldagen. Just i år ska jag faktiskt både baka kakor inför min dotters student OCH ta del av det nationaldagsfirande som min lilla kommun erbjuder, mest för ATT.

Vi ska vara glada över att vi utan problem kan rensa ogräs eller måla båten på vår nationaldag om det är det vi vill. Om vi hade bott i en diktatur hade vi tvingats ut för att göra något som regimen hade bestämt, paradera framför vår diktator kanske? När vi klagar över dem som ”inte firar” ska vi minnas att vi har möjlighet att välja och att det valet i sig är värt att värna! Nu har jag dessutom utnyttjat flera av mina grundlagsskyddade friheter… åsiktsfriheten och tryckfriheten till exempel! 🙂

Grattis Sverige! ❤

Tvåhundrafjärde åseriet- IB- eller Geijer- affären, det är frågan…

Ibland är jag alldeles för gammal för att förstå vissa saker som mina barn utan problem hanterar. Ibland är jag på tok för ung för att begripa sådant som mina föräldrar har full koll på… För närvarande lyssnar jag med mycket stort intresse till Ordens makt och vanmakt av Jan Guillou. Författaren har själv gjort inläsningen och det är verkligen underhållande att lyssna, speciellt när han härmar andra, som t ex Jan Myrdal eller när han uttrycker sig extra fyndigt. Det finns en sekvens där Guillou säger att han har ”trampat i klaveret” och därpå följer ett resonemang om hur han verkligen förstår att det vore rimligt att i det läget stå alldeles stilla och vara tyst, men att han av ungdomligt oförstånd inte alls gjorde det… han gick i stället i svaromål, men inte bara en gång, utan flera… Han säger att han trots att han hade foten i ett dragspel, inte förstod att det varit klokt att ligga lågt…

Detta var ett år innan IB-affären och Guillou menar att han på så sätt fick den medieträning han behövde för att bättre hantera alla de många turerna i IB-affären. Det är spännande att lyssna på hur det hela nystades upp och det passar mig att förstå detta i långsam och metodisk takt med Guillous uppläsning i stället för att snabbt ögna igenom en Wikipediaartikel som ger en översiktsbild… Samma uppfattning har jag av  min egen potentiella möjlighet att förstå Geijeraffären…

Jan Guillou och Leif GW Persson, så som jag minns dem när jag först förstod vilka de var…

För ett par år sedan lyssnade jag på ljudboken Gustavs grabb av Leif GW Persson. Där lägger GW ut texten om Geijeraffären och på sitt noggrant metodiska vis lämnar han inget åt slumpen. På så sätt får jag med ytterligare en intressant aspekt, nämligen  känsloläget hos GW, precis på samma sätt som Guillou gav mig sin version och sin bakgrund till händelseförloppet…

Båda dessa ”affärer” är väldigt omfattande och har var och en på sitt sätt stor betydelse för det offentliga rummet i Sverige. De tangerar grundlagarna, offentlighetsprincipen, men också det förtroende vi borde känna för politiker i den absoluta makten. Källkritik och grundlagsskyddat meddelarskydd, journalister som samarbetar med poliser på olika nivåer… Listan kan göras lång över gemensamma drag. Det som ändå är slående för min egen del är hur dessa båda män, Jan Guillou och Leif GW Persson, av så tydligt politiska skäl och egen personliga uppfattning om hur ett samhälle borde vara, agerade  i sina respektive yrkesroller då  och därefter har orkat beskriva i bokform för oss som inte var med, så att vi har en möjlighet att förstå hur allt hängde ihop. Två enastående berättare, så olika och ändå så lika… Ytterst har de bidragit för det demokratiska samhället Sverige, kastat ljus på skumraskaffärer och mygel med precision och finess.

OM jag skulle få tid i framtiden, så kan jag tänka mig att läsa vissa av de många förstahandskällor som finns tillgängliga i öppna arkiv angående både IB-affären och Geijeraffären, men avslutningsvis nöjer jag mig med att uttrycka min stora beundran för de två författarnas formuleringskonst. Vill man inte läsa om just de här nämnda ”affärerna” tipsar jag gärna om andra läsvärda böcker av dessa författare, nämligen Bombmakarens kvinna av Leif GW Persson och Madame Terror av Jan Guillou, som tangerar ett annat angeläget ämne, nämligen terrorism.