”Det får inte finnas vi och de- det finns bara vi!”

(Olof Palme, 1978)

 

På kvällarna brukade jag antingen läsa en bra bok eller lyssna på radion innan jag skulle sova. Just den här kvällen, en fredag, så skulle jag upp och jobba tidigt nästa morgon och borde redan ha somnat för länge sedan. Men i stället gjorde jag som jag brukade, kollade en sista gång inställningarna för väckningsfunktionen i klockradion, slog sedan på radion för att kolla att volymen var på en lagom nivå för väckning. Det var då jag först blev sur och sedan arg, över att någon hade den dåliga smaken att sända en så realistisk radioteater att man förleddes att tro att det var på allvar. I radion upprepades gång på gång hur statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata. Strax gick det upp för mig att det inte var någon teater… Det hade hänt. För mig var det en chock. Någon hade skjutit Olof Palme!

Nästa morgon kom nästa chock, nämligen att inte alla tänkte som jag…

Mord är en extraordinär händelse omgiven av stor smärta, sorg, chock och ilska. Så många starka men odelat negativa känslor tampas om uppmärksamheten. Det fanns för mig ingen plats för något annat än svärta, tragik och vanmakt den där lördagen. På jobbet, där jag stod som kassabiträde i en cafeteria, skulle jag snart upptäcka att det fanns andra synpunkter än mina… Bland våra gäster denna lördag fanns ingen som passerade kassan utan att yttra sig om nattens händelser och mordet på statsministern. Många var ledsna och grät och andra var helt tysta, liksom dämpade. Det som chockade mig var att några av dem helt öppet sa saker som ”Det var ju tur att den där jäveln blev knäppt!”.

I skolan hade representanter för ett ungdomsförbund på högerkanten, spridit t-shirts eller annan politisk reklam med nidbilder av Olof Palme. Jag minns nu att jag tyckte att det var skrämmande att reklammaterialet var försett med ett uttalat och tydligt personkopplat hat. Förutom det, så tänkte jag att det var konstigt att ingen vuxen runt dessa ungdomar sa stopp… Jag var en ung vuxen när Palme blev mördad. Min egen uppfattning om Palme som politiker grundades alltså från ett barnperspektiv, t ex genom att se på programmet ”Från A till Ö” där Hedvig åker till Riksdagen för att möta Palme och få svar på frågan ”Vad är demokrati?” Sjutton minuter in i programmet börjar samtalet mellan Hedvig och Palme:

Länk till avsnittet med Hedvigs möte med Palme

Efter 1986 fick jag motvilligt inse att allt inte är lika idylliskt i verkligheten som i ”Från A till Ö”. Som vuxen har jag i efterhand förstått att det fanns många politiska frågor där Palme valde en väg som kunde uppfattas som kontroversiell av omgivningen i allmänhet och av politiska motståndare i synnerhet. Ändå måste det vara en självklarhet att man i sann demokratisk anda i ett land som Sverige, övertygar en politisk motståndare med ord, inte med vapen. Den 28 februari kommer jag minnas den språkligt begåvade klassresenären som genom sitt starka och orädda politiska engagemang gjort skillnad i väldigt många människors liv, inte bara i vårt land utan även internationellt.