Vid jul 2014 hade jag varit lärare i tjugotre år. Det är min ytterst subjektiva bedömning att jag på dessa år har blivit en betydligt bättre lärare än jag var från början. Det finns många olika faktorer som har spelat in för att få mig att göra den bedömningen. Jag tror däremot INTE att jag på nästkommande tjugo år kommer att göra en lika glädjande och intressant utveckling, oavsett min egen inställning och stora arbetsinsats. Varför inte? Jag vill åskådliggöra hur min självbevarelsedrift för att trivas till 100 % i mitt valda yrke har sett ut. Jag vill också lyfta fram något av den komplexitet som läraren möter varje dag i sitt yrke och som man gradvis lär sig hantera om man har inställningen att man kan dra slutsatser av det man upplever i yrket.

Min egen undervisning har jag alltid placerat under lupp och med elevernas hjälp har jag ifrågasatt det mesta i min egen verksamhet såsom mitt förhållningssätt, min kunskapssyn och andra saker hos mig själv som i hög grad påverkar hur väl elever tillgodogör sig undervisningen. Elever och föräldrar (när jag arbetade i ungdomsskolan) har uttryckt både positiv och negativ kritik och jag har aktivt dragit slutsatser av detta, i syfte att förbättra. Det har varit viktigt för mig att försöka ha ett målgruppsorienterat förhållningssätt. Detta dock utan att göra avkall på mål och riktlinjer i kurser och ämnen. Egentligen är det inte heller fråga om en målgrupp, utan snarare om ett antal individer, som jag så långt som möjligt försöker möta var och en och lyssna på just den personen för att hitta vägar för lärande som passar med hur hen bäst lär sig.