När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

 Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…